Njure av stål
Efter att ha fått ett anslag av staten 1946 började Nils Alwall, läkare i Lund, utveckla en dialysapparat för njursjuka. Drygt tjugo år senare började hans uppfinningar massproduceras.
Första användningen
En kväll i september, samma år som Nils Alwall fått anslaget från staten, kom en man in till sjukhuset där Nils Alwall jobbade. Hans njurar fungerade inte längre och Nils Alwall kopplade honom till den maskin som han tagit fram. Blodet gick genom en slang, renades och gick sen tillbaka in i kroppen.
Inte för kroniskt sjuka
Innan hade liknande dialyser utförts på andra ställen i världen. Men Nils Alwall var den som först lyckades se till att onödig vätska kunde avlägsnas. I början fanns problem med att komma åt blodomloppet på patienten, det krävdes stora ingrepp som inte gick att utföra så många gånger. Därför var det framför allt patienter med akut njursvikt som kunde behandlas. Kroniskt sjuka fick vänta till 1961 innan dialys blev möjligt även för dem.
Grunden till Gambro
Utifrån sin dialysmodell lyckades Nils Alwall utveckla en engångsnjure och en bättre fungerande dialysapparat. Med hjälp från en industriman började han serietillverka en konstgjord njure i stål. Senare kom han i kontakt med Holger Craaford som valde att satsa på uppfinningarna och bildade företaget Gambro. 1967, drygt tjugo år efter att Nils Alwall utförde den första dialysen, började man producera uppfinningarna i stor skala.