Det är på forskningsinfrastrukturerna det händer! Hypoteser testas så att slutsatser kan dras, prover tas och analyseras, stora datamängder körs genom högprestandadatorer. Utöver avancerad utrustning och datorkraft finns på infrastrukturerna personal med specifik kompetens. Specialisternas insatser sträcker sig ibland en bra bit längre än att bara genomföra beställda tester och analyser – de kan till exempel hjälpa forskaren att tolka testresultat och bidra till slutsatser och nya hypoteser och därmed påverka forskningens nästa steg mot innovativa resultat.

Specialisternas långtgående insatser ställer flera frågor om rätten till immateriella tillgångar på sin spets.

– Hur avgör man om specialistens insats ska räknas som samskapande?

– Faller specialistens arbetsuppgifter, som ledde till bidraget, under lärarundantaget?

På Karolinska Institutet (KI) finns en mängd core-faciliteter där kvalificerad personal utför tjänster för forskare och varje dag bidrar till forskningsresultat som i många fall senare nyttiggörs genom kommersialisering i form av nya läkemedel, nya behandlingsmetoder med mera. Just nu ser man över sina instruktioner och policys så att denna innovation sker på bästa sätt – juridiskt, affärsmässigt och till samhällets fromma. Man ser en utmaning i att i varje enskilt fall bestämma vem som äger rätten till vilka tillgångar.

Karin Dahlman-Wright är professor i molekylär endokrinologi. Hon jobbar som specialist inom olika universitetsövergripande frågor, där forskningsinfrastruktursfrågor är den största.   

Karin beskriver tre princip-scenarier för hur immateriella tillgångar uppstår på eller i samverkan med core-faciliteter, utefter vad som gäller för ägandet av dessa tillgångar:

1. Nya metoder utvecklas inom en core-facilitet. Här är det tydligt att tillgången skapas på core-facilitet. Det som behöver redas ut är om personerna som skapar metoderna faller under lärarundantaget eller ej. Om svaret är ja, innebär det att personerna äger rätten till tillgångarna.
2. Resultat som levereras till en beställare (typiskt en forskare), som senare genererar en immateriell tillgång med hjälp av resultatet från core-faciliteten men där resultatet från core-faciliteten inte är en del av den immateriella tillgången.
3. Resultat som levereras till en beställare och där bidraget från core-faciliteten  utgör en nödvändig del av en potentiell värdefull immateriell tillgång (till exempel nödvändiga särdrag hos en patenterbar uppfinning).
   
   

– Det är scenario 3 som vi har speciellt fokus på just nu, säger Karin. Det är viktigt att KI har en tydlig policy för vad som ska gälla beträffande rätten till de immateriella tillgångarna som samskapas i detta scenario.

Det blir allt vanligare att använda forskningsinfrastrukturernas tjänster, och därför är det angeläget att lösa knäckfrågorna runt rättigheter till samskapade immateriella tillgångar.

De flesta kunder som kommer till forskningsinfrastrukturerna är akademiska forskare, men allt fler företag söker sig dit.

– Detta komplicerar situationen ytterligare, säger Karin. Till exempel måste infrastrukturen i de flesta fall debitera företagen ett självkostnadspris, eftersom de inte har rätt till de subventioner som de akademiska forskarna åtnjuter. En annan utmaning är arbetsmiljöfrågor och säkerhetsfrågor i de fall företagaren själv utför arbetsuppgifter i labbet.

– Avtalsskrivandet är också komplicerat, fortsätter Karin. Företagen kan vilja undvika delade immaterialrättigheter och vill då ha möjlighet att köpa loss rätten till samskapade immateriella tillgångar. Här behöver man också beakta anställningsavtalen för personer som verkat inom infrastrukturen – vad gäller för att överlåta immateriella tillgångar som den anställde har samskapat till företagen?

Karin och en arbetsgrupp hon leder fortsätter utforska frågan om rätten till immateriella tillgångar som uppkommer på core-faciliteterna.

– Workshopen gav föreståndarna för ett antal core-faciliteter möjlighet att dela erfarenheter och berätta om hur de hanterar frågor om immateriella tillgångar idag, säger Karin. Det gav ett bra avstamp till vidare arbete. Det var också väldigt värdefullt att PRV var där och förmedlade basfakta om hur forskningsresultat, immateriella tillgångar och immaterialrätt hänger ihop och hur immaterialrättsliga verktyg kan användas på vägen mot genomslag för forskningsresultat.

Vi vill gärna involvera PRV i den fortsatta processen. Vi kommer att anordna ytterligare aktiviteter på temat i höst. Vi vill att all personal vid core-faciliteterna får kunskap om immateriella tillgångar.

PRV kommer givetvis mycket gärna tillbaka! Det är oerhört värdefullt och lärorikt för oss att få vara med när frågor som dessa diskuteras på lärosätena. Vi lär oss varje gång något nytt om behov som vi på PRV kan bidra till att fylla.